Moral
Jag sitter och flåsar efter att med nöd och näppe undkommit vår jumpalärare (Charlie) med livet i behåll.
Då kommer städerskan/gymmerskan/försäljerskan (fråga mig inte vad en gymmerska är) in med en sådan där typ-golvmopp och börjar städa. Plötsligt håller hon upp något glänsande. Jag ser inte precis vad det är, men det ser ut som något slags dyrt guldsmycke.
"Vet ni vems det här är?", frågar hon. Ingen vet.
Och då börjar jag ju undra, vad hon gör med det där smycket sen. Hur tänker hon?
Tänker hon
"Jaha, en till liten snorunge har lämnat en av sina jävla släktklenoder på golvet. Jag hänger upp den får vi se om den lilla skiten får syn på den innan någon annan gör det."
Eller tänker hon
"Ånej! Bäst jag ringer polisen bums! Tänk så ledsen lilla söta snuttegulliga mysbarnet blir om hon har tappat det!"
Eller tänker hon
"YES! Pantbanken nästa! Hello, lyxmiddag!"
?
Tänk på det nästa gång ni träffar någon!
Och vad jag vill ha ut av det här? What's the message, liksom?
I'll tell you the *piiip* message!
Moralen är.. lita aldrig på någon? ...
